Att växa upp.

Jag har börjat vara tvungen att inse att jag kommer vara femton om fem månader. Och att jag kommer vara stor nog att ta motorcykel körkort. Inte för att jag vill det men jag kan. Jag får. Och jag kan se alla filmer, jag brukar inte vilja se filmer med femton-års gräns men jag får. Jag ska dessutom börja åttan och det känns inte helt okej. Liksom att börja sjuan var coolt. Att få ett sött litet fadderbarn. Men att gå i åttan och vara nära att börja nian och så ska man bestämma vad man vill göra med livet. Sluta i gymnasiet och plötsligt heter det arbetslös och inte studerande, typ. Jag har ett helt företag planerat men det är komplicerat och känns inte särskilt realistiskt. Eller alltså det är en dramastudio inte en månrakets fabrik men ändå, det är mycket arbete. Och så måste jag ju gå en kurs i företags ekonomi och starta ett företag. Och komma in på drama utbildningar vilket jag inte riktigt vet om jag skulle kunna göra men dramapedagog känns just nu lite som något slags call in life för mig just nu. Nu ska jag i alla fall få börja göra lite actual serious acting äntligen och inte bara pjäser man skrev i ettan och Maja Gräddnos. (Känner att detta är saker jag sagt lite för många gånger nu.). Men jag börjar faktiskt känna mig lite mogen. Jag ser en kvinna och ingen liten flicka i spegeln.
Jag har typ växt klart. Men det är väldigt läskigt. Jag vill inte. Var är min ärta så jag aldrig ska behöva bliva stur. Jag har i alla fall växt ifrån blogg namnet. Ska nog göra så det matchar min fotoblogg. De blir ju båda lika sällan uppdaterade....). Jag känner mig dock fortfarande lika awkward. Men nu kan jag ju skriva saker utan att det blir jätte dåligt i alla fall. Vuxna människor har sagt att jag skriver bra.
Och sånt går mig sjukt glad.
Och dessutom så måste jag ju inse att jag håller på att bli stor. Det händer ju faktiskt.