Små barn

Nu har jag verkligen blivit stor, eller i alla fall kunnat börja känna mig som det. Fullängd, tonåring, högstadiet.
Brukade ju vara minst på precis alla ställen men nu börjar de stora försvinna eller föröka sig så jag blir stor.
Och jag tyckte femmor var stora. Livet börjar nu, så kan man väl säga?
Och sånt ger en nya perspektiv. Som till exempel på små barn.
Man börjar tycka att de är irriterande, lyssnar inte, verkar tillräckligt intresserad så de lyckligt ovetande tror att man är lika entusiastisk som de fast man inte alls bryr sig. Men ibland kan de faktiskt ha något att säga. Det tänker man inte på när de berättat om alla program de såg på bolibompa igår kväll.
Man orkar inte lyssna mer, stänger av.
Jag har också insett hur mycket barn-glädje kan ge än. Man blir bara glad direkt av ett barn som ler.
Och ett baby-skratt er rena drogen. Men vill se det igen, igen, igen.
Det är fint, barn som orkar springa tre varv runt huset men aldrig kratta. De är fina.